Känslor och behov — för hållbart välbefinnande

När vi är riktigt små så signalerar vi behov genom känsloreaktioner. Vi gråter och får mat. Vi skriker och får ny blöja. Det är vårt naturliga sätt att kommunicera våra behov och vår förstående pappa eller mamma hjälper oss att tillfredsställa dessa. De förklarar förhoppningsvis också hur våra känslor och våra behov hänger ihop. Vi behöver inte vara rädda för våra känslor. Ibland har vi behov av att vara nära och ibland har vi behov av att utforska och testa nya saker på egen hand. Snart lär vi oss att själva tillgodose våra behov och behöver inte skrika rakt ut. Men det växlar. Barn går nästan alltid framåt och sen tillbaka och det är inte alls en rak linje mot större självständighet och självreglering utan det varierar över tid och är olika för olika barn. 

När vi utsätts för stress tappar vi också ibland förmågan att kontrollera våra känsloreaktioner och våra impulser. Det kan hända även för oss vuxna. Vi blir exempelvis mer lättirriterade eller gråter till synes utan anledning. Den långvariga stressen kan också minska vår förmåga att interagera med andra eller förmågan att lösa problem som tidigare upplevts som ganska enkla. Våra exekutiva funktioner är nedsatta. 

De exekutiva funktionerna är vårt kontrollcenter i hjärnan och det utvecklas fortfarande långt upp i vuxen ålder. När vi får möjlighet att fatta beslut, bedöma risker, interagera med andra, fantisera, föreställa oss och så vidare så tränar vi dessa förmågor. Det är helt naturligt och något alla unga gör – även unga djur tränar exekutiva funktioner genom lek och trygga vuxna som kan hjälpa till att koppla känslor och behov, och det bidrar till en förmåga att inte direkt reagera på impulserna. 

När vi förstår sambanden mellan känslor och behov blir inte längre beteende något problem eller något som ska stävjas. Beteende blir tydliga uttryck från barn och vuxna som visar att behov är mötta eller inte, som kan hjälpa oss att stödja barnet eller hjälpa oss att vägleda barnet till större självständighet i att tillgodose sina behov. När barnet själv kan förstå dessa samband blir det också lättare att förstå och interagera med andra människor. Detta är inget vi får med oss automatiskt utan något vi behöver lära oss och dessutom är det komplext och olika människor reagerar olika. 

Om vi istället använder oss av ordningsregler, såsom det föreskrivs i skollagen, så beslutar vi gemensamt vilka beteenden/känslor som är accepterade och det finns ingen koppling till de behov som är orsak till känslan eller beteendet. Vi agerar på symptomen. Reaktivt. 

Kan vi istället börja arbeta med att ge barn förmåga att förstå och tillgodose sina känslor och behov och hjälpas åt att hitta vägar för att interagera utifrån detta så skulle det ta barn på allvar. I grunden. Det skulle kunna ge plats för hållbart välbefinnande för flera. Det finns ett verktyg som heter empatisk kommunikation eller NVC, som används på flera skolor redan idag. Där barn och personal lär sig att kommunicera utifrån förståelsen att känslor alltid pekar mot behov och att vi kan önska men inte kräva saker från varandra. 

Emma Crawley – Lärmiljödesigner Lead for ESD 

Läs mer om RISE känslopussel här: https://designitnorth.se/case/region-norrbotten/