Jag arbetade en gång med en elev som inte längre kunde vara kvar i klassrummet. Han blev stressad och det fick konsekvenser för alla omkring honom och inte minst för honom själv. Tvångsbeteende, känsloutbrott och bristande impulskontroll var bara några av de symptom han uppvisade i klassrummet och runt omkring skolan, ja, även i andra miljöer.
Han var motivationsstyrd menade dom. Han drevs av inre motivation för att lära och jag har nog aldrig träffat på en mer nyfiken människa. Han undersökte världen i alla dess beståndsdelar och ville verkligen förstå det som fanns omkring honom. I klassrummet skulle alla barn sitta tysta och arbeta med olika uppgifter efter ett schema. De skulle arbeta mot kunskapskraven och följa lektionsplanering.
Sånt som var oberäkneligt var svårare för honom att hantera, snabba rörelser, osammanhängande samtal, plötsliga ljud, starka dofter. Dessa triggade ett försvar hos honom direkt och det var fly eller fäkta som gällde. Innan jag kom till skolan löstes detta genom att pojken satt med en assistent i ett litet rum med fönster in till klassrummet. En liten cell där han skulle få chansen att lära, som de andra, i lugn och ro. Han fick uppgifter som skulle lösas och när han löst dessa fick han en belöning. Ofta var belöningen att få rita. Han älskade att rita och måla, så det var en bra belöning. Men han genomskådade den snabbt och uttryckte till mig att det var meningslöst. Varför skulle han göra uppgift efter uppgift som någon annan bestämt för att sen få en belöning?
Han använde sig av skapandet på ett helt annat sätt när han fick uttrycka det han hade behov av att förstå och skapandet var kopplat till lärprocessen. Vi var utomhus varje dag i olika miljöer och upptäckte och undersökte olika fenomen när jag hade förmånen att arbeta med honom. Elden fascinerade honom särskilt under denna period. Han fick lära sig tända elden med tändstål och iakttog den sedan i timmar. När vi var tillbaka på skolan och han hade papper, målarfärg och kritor tillgängliga målade han på eget initiativ de olika stegen i eldens värmeutveckling och förklarade samtidigt med ord om hur elden förändrade temperatur, färg, form. Det var likadant med andra fenomen. Han ville förstå hur världen fungerade, på djupet, utifrån sina egna erfarenheter. När vi gjorde filmer och animationer ville han inte bara använda tekniken utan ville förstå exakt hur många bilder som satt ihop i varje filmsekvens och ville testa att manipulera bilderna på olika sätt som han själv hittade på. Han experimenterade för fullt hela tiden. Hela dagarna. Drivkraften kom, som alla också sa, inifrån.
Här blev det så otroligt tydligt för mig vad skolan tog från barnen. Denna inre drivkraft att lära var inte välkommen. Den var ett problem som skulle stävjas för att kunna hinna med allt det barnen enligt lag har rätt till. Det var lätt för mig i en-till-en undervisning att ge utrymme för pojkens livskraft och nyfikenhet på livet, men hur skulle skolan kunna ge utrymme för detta när det är stora grupper och alla har skilda behov och nyfikenheten spretar i 30 olika riktningar? Jag tror att utbildningen kan struktureras för att ge detta utrymme till alla barn och jag tror att lärarens arbetsbörda samtidigt skulle minska ofantligt. Denna livskraft och nyfikenhet som finns i alla barn är en guldgruva och kanske skulle den smitta av sig även till lärarna.
I Mexiko har Rebecka Koritz startat ett Agile Learning Centre. Det är en skola där barn gör precis det de vill utifrån inre motivation. Det finns flera sådana skolor runt om i världen, men i Sverige finns det ännu ingen, eftersom undervisningen i sin struktur ska utgå från lärarens planering, timplaner och kursplaner och inte utifrån barnens behov och motivation. Vet vi alltid vad som är det bästa för barnen? Hur främjar det hållbart välbefinnande?
Emma Crawley – Lärmiljödesigner Lead for ESD
| Hur skulle vi kunna… | Action | Object | Qualifier | End Result |
| Hur skulle vi kunna… |